Ett liv i lögn

Utåtsett är allt bra. Tron på att ens hemlighet inte syns får en att känna sig lite bättre. Men det är sprickor i fasaden. Sprickor som blir större fast man tror att allt är frid å fröjd för denna gången känns de bra å rätt. Genom sprickorna syns allt men alla väljer att va tysta. Varför förstöra den lilla frid som finns? Återigen tror man att hemligheten är väl bevarad för de är ju faktiskt ingen som säger nåt. Å gud förbjude om någon skulle göra det! Tänk om nån verkligen kan se hur de igentligen är.... Nån som kan tala om att detta är nog inte rätt.... Nån som slår huvet rätt på spiken.... Nån som hjälper till att öppna ögonen lite.... Men genast när allt känns bra igen har man glömt de som sagts. De som kändes just då finns inte mer för man ser, känner å hör de man vill göra. De som ger en lite fördelar. Lögnerna blir fler, sämre. Man tror att man ljuger bara för att ingen ska få veta hur illa det är. Men man ljuger gör att stilla sitt egna sinne. Å till slut tror man själv på lögnerna. Man har ignorerat så länge att man glömt att de va en själv som kom på lögnen.
Nej, livet är inte bra. Nej, lögnerna löser inget. Nej, dom gamla lögnerna försvinner aldrig. Förr el senare kommer de upp till ytan igen. Ett liv i lögn är aldrig bra å det är inte värt de. Allt slår tillbaka en vacker dag å de är då man inser att man skulle lämnat för länge sen.....




Gårdagen gav ett slag i magen. Ett slag av saknad. Som tur va kunde att sms få mig lite piggare trots dom tysta tårarna som rann nerför kinderna. De kanske bara är en fas trots allt?!