Ångest!

Om man slår upp ordet beslutsångest i en ordbok finns där en fin bild på mig bredvid. El ja fin å fin, ja gör mig inte på foto men där finns iaf en bild.
Ja vill sååååå mycke men vågar inte el har helt enkelt inte tid.

Ibland känner ja mig avundsjuk på Hilda å Alv å på bror min. Alla tre är sjukt kreativa.

Hilda är sjukt duktig på att göra snygga smycken å hon har haft lite tur kanske man kan kalla de för hon har kunnat göra smycken som hon har velat å inte bara reparera. Ok, nu är de verkligen inget fel på att reparera smycken för vi kan få ett helt trasigt smycke att bli som nytt å kunderna blir nöjda men nån gång hade de varit kul att ha lite tid över att göra eget.

Alv är oxå sjukt duktig å kreativ. Hennes hjärna är av en helt annan värld å hon är så sjukt smart å pedagogisk. De vill ja oxå va. Ibland känner man sig dum i huvet när hon pratar om saker som är allmänbildning men som ja inte har en aning om....

Bror är sjukt duktig på alla sätt å vis å har eget företag å kan syssla med de han gillar mest av allt, att plåga folk =) Å han tjänar pengar på de. Ok, nu vet ja att inte alla egna företagare kan tjäna pengar å att även han kan ha de halvdant ibland men på nåt sätt lyckas han alltid reda upp allt.

Ja är verkligen inte avundsjuk så att ja inte unnar dessa tre sin kreativitet, verkligen inte! Utan ja är stolt över dom å önskar som alla världens lycka här i livet. Men ibland hade ja önskat att ja hade kunnat va lite av alla tre. Hildas tänkande i smyckesväg, Alvs hjärna å smarthet å brors kunskaper i att rita å ha eget företag. Nån gång kanske även ja kan få detta.....

Ja gillar mitt jobb på så sätt att de är kul att få laga nåt trasigt, men ja är feg. Inte som Alv som ser allt som en utmaning å kastar sig över allt. Nej, ja fegar för de kan ju bli mer skada än nytta ibland.... Å självklart trivs ja med dom som finns på jobbet. Ok, ibland hatar vi varandra men de är sånt som är övergående =)
Men ändå vill ja mer.... Våga mer, satsa allt å kanske förlora mycke men vinna en del. Få en helt ny början här i livet å få känna att även ja kan lyckas. Är sjukt rädd att ja inte kommer klara mitt prov å nu kommer ångesten krypandes mer å mer. Försöker stoppa undan allt i bakhuvet men nu kan ja snart inte hålla de undangömt mer. Undra om ja nånsin kommer växa upp å våga satsa? Våga tro på mig själv? "Endast framtiden kan utvisa detta" Blä!

En sak är iaf säkert. Ja kommer för alltid va som ett barn på julafton när de gäller keter. Älskar att få ket å ja älskar att bara riva sönder pappret för att få se va som kan finnas där under =) De kommer ja aldrig växa ifrån =)