Tycker ni det är konstigt att jag är rädd för stormen?

Jag är 19, sitter på mitt jobb som telefonkommunikatör åt dåtidens Comviq i Strömsnäsbruk. Flera av mina kollegor jobbar oxå åt Stena Line, dom får flera samtal och jag hör hur dom meddelar resenärer att båtarna är inställda pga storm.
Jag och min ena kollega PA går ut och röker, det blåser rejält, lyktstolparna svajar rejält av vinden.
-Oj, vad det blåser, inte konstigt ni får meddela att båtarna är inställda! Vi skrattar lite och säger att det är snart över.

Runt 17 slutar jag, säger hejdå till mina kollegor och ska gå till bilen. Vinden har nu tagit i ordentligt och jag får nästan kämpa för att komma bort till bilen. "Jaja, bara jag kommit in i bilen så är det lugnt iaf" tänker jag och fortsätter. Jag hoppar in i bilen, kan nästan svära på att jag spelar Flogging Molly på stereon. Jag har den nya jackan som jag fått sy i en ny ful, brun dragkedjan i på mig.

Jag lämnar parkeringen, kör ut ur Strömsnäsbruk och precis efter skylten ligger första trädet på vägen. Jag missar det precis och fortsätter köra. Efter en stund får jag stanna då det ligger ytterligare ett träd och det står två män med motorsågar och sågat för fullt för att få bort trädet från vägen.
-Vart ska du hän?
-Osby
-Då kan du nog vända igen för jag tror inte du kommer så långt.
-Äsch jag chansar!

Jag kör en bit till men blir ståendes då ytterligare ett träd ligger över vägen. Nu kommer det en bil till och han stannar så vi kan prata. -Det är avspärrat bakom oss oxå nu så vi kommer nog inte längre!
Plötsligt dyker en traktor upp, med flera killar och motorsågar. Dom sågar och slänger bort träden och jag och mannen kan sakta men säkert fortsätta i vars en bil mot våra mål.
Sen tar det stopp, killarna med motorsågarna har sågat sig igenom en hel del träd och är nu framme där två andra bilar varit stående.
-Vi tar oss tillbaka nu igen och ni kommer inte längre på denna vägen. Följ efter oss istället.
Jag får upp mobilen och slänger snabbt iväg ett sms till dåvarande sambon "Fullt av träd på vägen men jag är på väg hem!"

Farbrorn som är längst fram i ledet av bilar tvekar en sekund för länge att följa efter traktorn med motorsågarna och plötsligt står vi fyra bilar på rad och en massa fallna träd framför oss. Jaja, det är väl bara att vänta en stund till!

Det är kolsvart ute och jag hör ett jäkla brak, men jag ser inget. "Då var det nog inte så nära..."
Av någon anledning måste jag nu backa lite, bilarna framför har oxå backat. Lägger i backen och backlyset tänds. Ca 1,5m bakom min bil ligger en gigantisk trädstam!! Jag blir väldigt illa till mods, lyckas skicka iväg ett sms till sambon igen "Jag är rädd!"
Det brakar till igen och denna gången landar en trädtopp 1 m från min bildörr. Paniken stiger sakta men säkert och jag undrar vad fan som händer!

Radion är igång i bilen, jag hör någon från räddningstjänsten säger att brandstationen i Strömsnäs är öppen ifall folk vill ha sällskap och inte sitta själva, polis, brandbilar och räddningstjänst är ute och hjälper till för fulla muggar!!

Farbrorn i första bilen är ute och yrar och kollar på träden och hans fru kommer och sätter sig hos mig för att jag lite ska vara själv.
-Han kan se och höra åt vilket träden faller, säger tanten.
"Pucko" är min enda tanke.
Sen sätter sig även farbrorn i bilen hos oss.

Från ingenstans brakar det till och ett stort träd faller över min motorhuv. Grenarna skrapar mot rutan och det låter som att hela framrutan spricker
Jag spricker i full panik och kastar mig ut ur bilen.

-Är du ok? Blev du skadad?
En kvinna i bilen framför skriker för att kolla att jag är ok.
-Jag är ok men nu vill jag bara hem, svarar jag mellan tårarna.

Ett nytt brak hörs och sen ser jag hur trädet faller mot mig. Det går sakta men ändå i en rasande fart. Jag slänger mig i diket bredvid bilen som står framför min. Trädet landar över taket på bilen och nu kommer kvinnan, hennes dotter, dotterns vän och mannen jag träffade tidigare ut i full panik.
Vi kurar alla ihop oss i diket, dotterns vän är 12 år, hon kryper in i min famn. Jag säger hela tiden till henne att allt löser sig, vi är snart hemma, men innerst inne gråter jag och tänker bara på min familj. Jag är totalt livrädd och det känns som att livet börjar passera i revy framför mina ögon.

-Min man och hans vänner är på väg, säger kvinnan. Det är deras motorsågar vi hör.
Det äldre paret börjar tappa hoppet och kvinnan tappar humöret av allt negativt det äldre paret vräker ur sig.
-Min man kommer, tror ni han skulle lämna mig och vår 9 åriga dotter här?!
Paniken växer hos alla men samtidigt försöker vi vuxna hålla oss lugna för barnen!

Långt om länge är motorsågarna framme vid oss. Jag hoppare in i bilen hos kvinnan med barnen, hennes man hoppar in och kör oss hem till dom. Som tur är bor dom i närheten.
-Du kommer inte hem ikväll och din bil kommer ingenstans. Så självklart sover du hos oss inatt!
-Tack det var snällt, säger jag med låg röst men det enda jag vill är att komma hem.

Väl hemma sätter vi oss vid köksbordet. Filtar runt oss alla och vi får plocka fram lite mackor att äta. Alla telefonledningar är av, så jag kan inte på något sätt meddela min familj var jag är. Vi pratar lugnt och stilla om allt, 12 åringen är fortfarande uppkrupen i min famn. Plötsligt skriker hon utbildning full panik efter sina föräldrar. Vi gör allt vi kan för att lugna och trösta henne.

Barnen lägger sig efter en stund, båda är lugna och har fått prata om vad dom känner efter allt.

Nu är det bara vi vuxna kvar. Då känner jag att jag inte alls är vuxen och tårarna rinner för fullt. Jag vill verkligen bara hem!
Långt om länge är jag lugn och vi kan gå och lägga oss. Vi hoppas alla att det lugnat sig under natten.

Kl 3 vaknar jag i full panik. Det åskar och blixtrat massvis och det smäller rejält. Ovädret är alldeles utanför dörren. Tanken som dyker upp är "dog jag inte av ett träd i huvet så tro fan att jag ska dö av blixten istället!"
Men jag hör hur allt drar vidare och till slut somnar jag igen.

På morgonen går jag upp och kollar ut. Jag inser att jag är bara strax utanför Strömsnäsbruk och har en bra bit hem till Osby. Familjens maskinhall har fått takpannor bortslitna och dom stora dörrarna hänger på sne. Vi samlas och äter frukost, pratar om gårdagen och konstaterar att det blåser fortfarande rejält.
-Ledsen men du kommer nog inte hem idag heller, säger kvinnan och jag känner hur tårar och illamående stiger inom mig.

Mannens bror kommer vid lunchtid och meddelar att vägen är röjd och min bil kan nu flyttas. Vi åker bort, jag sätter mig i bilen och vrider om nyckeln. Lilla Toyotan startar som inget hänt och jag kör sakta hem bilen till familjen. Jag vågar inte köra helt ensam hela vägen till Osby och familjens granne har varit inne och lovat att köra hem mig senare.
Dagen släpar sig fram, jag tappar modet och tror att grannen glömt bort mig. Plötsligt knackar det på dörren, och inkommer mamman och pappan till 12 åringen. Hon blir hysterisk, både av glädje och av rädsla från gårdagen. Jag känner en enorm besvikelse över att det inte var jag som blev hämtad men är ändå glad för den lilla tjejen....

Kvällen kommer och det är kolmörkt ute igen. Långt om länge kommer grannen. Jag kramar familjen och tackar så mycket för allt, vi byter telefonnummer och vi bestämmer att vi ses snart igen iom jag lämnar min bil hos dom.
Grannen är äldre, han frågar hur jag mår och hur allt gick igår. Jag svarar så gott jag kan men jag längtar galet mycket hem. När han släpper av mig utanför lägenheten känner jag hur gråten stiger i halsen, jag tackar för skjutsen och nästan springer in i trappen. Väl innanför dörren pustar jag ut och tårarna rinner för fullt.

28h tog det att komma hem. 28h då ingen i min familj visste var jag var el hur jag mådde el om jag levde. 28h då jag inte ens själv visste om jag skulle komma hem el inte. Gudrun förstörd en hel del både för mig och för andra.

Någon som fortfarande undrar varför jag var livrädd igår när det stormade?