Jag avskyr att vara för full, jag kräker alltsom oftast när jag druckit för många öl el för mycket vin och jag hatar att vara bakfull för jag blir som ett kolli och vill bara att världens ska bädda in mig i ett mjukt bomullstäcke och ta bort all smärta.
Droger är jag galet rädd för, jag har sett vad det gör med människan som tar drogerna och vad det gör med människorna som finns i närheten runt om. Jag har levt med lögnerna och jag har levt med sorgen så nej, även om folk säger det är så underbart att slippa smärtan och det är så underbart-blablabla, jag är inte intresserad!
Så jag lever med sorgen och smärtan, jag har inget att dölja den med. Det gör ont på alla sätt och vis, framför allt när jag inte kan påverka den att kanske, bara kanske bli mildare. Jag gråter och hjärtat brister gång på gång men jag repar mig samtidigt sakta, sakta....
Att hänga ut folk här är väl inget jag är intresserad av men däremot måste jag få skriva av mig. Antingen skriver jag här att det gör ont el ljuger för mig själv och skriver att allt är bra. Men allt är inte bra.
Det värsta är att allt ont och alla tårar övergår i ilska så småningom. För vissa saker som gör ont kan man inte släppa. Man kan inte glömma, man kan inte vara likgiltig.
Jag gör vad jag kan för att fylla livet med bra saker, jag lär mig uppskatta det som finns i min närhet.
Men man måste få tillåta sig att gråta ögonen ur sig vissa dagar för att kunna repa sig. Igår var en sådan dag. Men idag är ögonen inte rödgråtna, ansiktet är inte svullet. Det var igår, idag är det annat som måste tas tag i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar