Med en molande värk i magen, bitande vind som får ögonen att rinna och en extrem trötthet sitter jag äntligen på tåget hem efter en helg fylld av jobb. Vetskapen om att det nu är 1,5 månad kvar att jobba innan nya uppdrag och äventyr gör det lite lättare att leva.
Men världen är sjuk, på alla sätt och vis.
Samtidigt som jag blir arg över folk som förstör demonstration och inte vågar visa sitt ansikte (igår i Malmö), läser jag kommentarer på Facebook om "nya Sverige, inte ens nationalsången låter dom bli" (detta gällde klagomål över att "Zlatan-versionen" av nationalsången spelade i Scandinavium i lördags) och det lämnar en smak av kräk i munnen och en insikt över att folk är dumma i huvet, samtidigt sitter jag med tårar i ögonen över hur fantastiskt duktiga paralympierna är (gårdagens avslutning)!
Folk låter sitt liv gå ut på att skaffa barn för att själva kunna få barnbarn, folk får inte älska vem dom vill, folk kämpar för att leva trots handikapp. Jag spyr på världens samtidigt som jag fascineras.
Nej, det kan verkligen inte finnas någon Gud, för inte fan hade man sett till att folk blev sjuka i huvet och betedde sig som rövhål?!
Världen är sjuk och orättvis men jag lever, då ska man vara tacksam. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar