Mänsklig

Just när ja kommit till den punkt då ja känner mig patetiskt kommer en ljuspunkt; Nej du är inte patetisk, du är bara mänsklig. Dessa ord lyfte mig nåt oerhört.

Ja strävan efter nåt ja vet ja vill ha men kanske inte kan få. Ja försöker hela tiden men får inte mycke tillbaka. Tomma ord känns de som änsålänge. Men de kanske de inte är. Kanske är de bara svårt. Va vet ja?
Att blotta sin själ är något alla helst vill undvika. Ja kan göra de till viss del men även ja har en gräns. Att bryta ner muren man har bit för bit är svårt. När ja väl tagit bort lite måste ja genast bygga upp de igen. Kanska kan även ja lära mig nån dag att våga chansa å våga blotta mitt innersta. Men de handlar om att ge å ta.
Man greppar efter små halmstrån. Nästintill obefintliga. För kanske en dag, kanske.

Att bli uppskattad för den man är nog nåt alla vill. Å ja suger åt mig allt va ja kan. Minsta lilla kan få dagen att bli bra.
Ja vet va ja kan få å ja tar de till viss del oxå. Spänningen i de hela gör de värt att fortsätta. Även om allt agerande inte är de bästa.

Men i slutändan tänker ja ändå; nej ja är inte patetisk, ja är bara mänsklig.