Ärlighet varar längst...

Alltför ofta tränger ja bort dom jobbiga svaren när någon ställer "rätt" fråga. Men idag gick de inte längre. Kanske inte så konstigt men mamma såg igenom fasaden. Så idag kom de ärliga svaret...
Ja, klart ja ångrar mig ibland att ja sagt upp mig å flyttat. Ja jobbar inte längre med de ja är utbildad till å de är klart de känns. Men efter att mamma plockat ner mig på jorden igen å stöttat mig genom de ja tycker är jobbigt så ser ja allt mer logiskt. Ja slutade ju faktiskt på mitt jobb pga hur allt va där. Att behöva kämpa för sina löner i över 1 år å ändå inte få något ut av de, de tar på krafterna. Att bli behandlad som skit å få höra att vår utbildning inte spelar så stor roll, de trycker ner en i skorna till slut. Nu fick ja en ny chans å ja tog den. Sen att de innebär att ja just nu för tillfället inte jobbar som guldsmed, tjaa de är bara ytterligare ett steg i mitt liv.

Visst sitter ja alltför ofta å funderar på hur mitt liv skulle kunna vara å va som skulle gör mig lycklilg. Att säga att ja trivs som singel skulle va en mindre lögn. Ibland trivs ja absolut! Men ibland känner ja att de hade varit skönt att få komma hem till någon, att krypa in i famnen hos någon. Men de som ofta får mig att inte nöja mig med första bästa är att ja känner alltför många som sitter i förhållanden där h*n inte är lycklig. Man lever ihop bara därför att.... Så vill ja iaf inte ha de!

Som sagt, mamma fick mig på fötter igen. De kommer krävas en hel del av mig men ja vet att ja fixar de. Å från mamma lär ja aldrig höra kommentaren "Du prioriterar fel" Hon stöttar mig i vått å torrt....


Nu ligger ja nerbäddad i feber å väntar på att hockeyn ska börja.... Hoppas ja slipper kräkas även om magkänslan just nu säger nåt annat...